Som så många andra började jag min hästresa på ridskola som ung. Jag drogs oftast till de missförstådda hästarna, de som var arga och utåtagerande, som gjorde revolt mot systemet och hierarkin som rådde. Kontakten med de individerna ledde till något som skavde inombords vilket ledde till att jag lämnade ridskolan och sökte mig till andra sammanhang och spenderade en tid galopperandes i skogen på envisa kallblod.  Men i mitten av tonåren hände saker i livet som drog mig bort från hästarna.

Ungefär 10 år följde då jag inte hade någon kontakt med hästar.  Under dessa år hamnade jag i tunga depressioner och psykisk ohälsa. Plötsligt började jag drömma väldigt intensivt om hästar på nätterna. Till slut gick det inte att ignorera drömmarna längre så jag började fundera på hur jag skulle ta upp kontakten med hästar igen – samtidigt som jag visste att jag inte ville tillbaka till en värld där hästar ses som något vi människor har rätt att använda hur som helst.

Av en slump (trodde jag!) dök det upp en annons om ett ridläger på landet för vuxna, där det gick bra att delta även om en inte hade varit aktiv med hästar på länge. Genom att åka dit påbörjades min hästresa igen – och det var där jag träffade min stora kärlek, nordsvensken Läcker, som så småningom fick mig som sin människa på livstid. Och genom detta återfann jag även min livsgnista och blev med hjälp av hästar fri från de depressioner och ångestkänslor som hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Läcker är en häst som av många kallades för bufflig, brötig, dominant, dum och ouppfostrad. Jag fick därmed höra hur viktigt det var att jag alltid vann över honom, att jag visade vem som bestämde och inte lät honom komma undan. Men i mina ögon var han ju egentligen bara precis som mig- en upprorisk rebell som vägrade acceptera orättvisor. När vi ett år in i vår gemensamma resa träffade Emelie Cajsdotter hittade vi precis den hjälp vi båda sökte, och framförallt hittade vi det sammanhang vi nu lever i och vill visa för andra. Därför vill jag dela med mig extra av en text som jag skrev för några år sedan om min och Läckers resa mot gemensamt läkande här nedan:

“Det sägs att man oftast får precis den häst man behöver….

Min närmsta vän och läromästare, Läcker

Jag har ägnat så många år av mitt liv åt att vilja dö. Jag har saknat känsla av eget värde, jag har haft ett stort svart tomrum som jag försökt fylla med olika substanser, med andra människor, med materiella ting. Det kändes lättare än att söka inåt, för hur skulle jag laga mig själv? Genom att i vuxen ålder återuppta kontakten med hästar började jag hitta en stabilare känsla inombords, jag började hitta livsgnista. Och med Läcker var det som att möta och se den där livsgnistan förkroppsligad.

Och jag antar, att om jag inte innerst inne verkligen ville leva, så hade jag aldrig valt just Läcker. Visst har han fått mig att gråta av frustration och otillräcklighetskänsla. Men det är ingenting mot alla de gånger han fått mig att skratta, känna lycka och uppnå känslan av inre styrka. Alla dagar är inte rosa moln och kärleksgull, det är en del svett, gruff och tårar också minsann. Och kvällar man lämnar stallet med frustration och dåligt humör när allt bara gått åt skogen. Men helheten är ändå obeskrivligt fantastisk. En känsla av lycka, av villkorslös kärlek, och samhörighet.

En av Läckers uppgifter i livet är att plocka fram (inre) styrka ur människor. Han är själv en stark och självständig individ som inte ber om ursäkt för sig. Han vill ha någon jämbördig.  I en värld där vi som människor får lära oss att hästen aldrig får vinna och det därmed skapas kamper så “vann han” ofta. Han använde sin kropp och vilja till att säga NEJ. Men sa han NEJ? Eller sa han VARFÖR? Och vad ”vann han”? Att slippa att ridas och hanteras? Eller förlorade han ständigt? Varje gång han frågade om människan var stark, om hen kunde matcha hans styrka och självständighet, så förlorade han ju när resultat blev ett nekande svar/att man avbröt/ gav upp.  

I min och Läckers relation har jag i de tuffaste situationerna svårt att svara upp med styrka utan att känna mig elak eller orättvis.… det handlar om att jag inte vill ta plats på hans bekostnad/förminska honom. Men hästarna säger åt mig att sluta tänka så….för att så tänker inte de. Man delar på platsen och båda har rätt att begära den. Det handlar om att mötas utan att någon av parterna tar plats på den andres bekostnad. Det finns ofta en idé hos människan om att “hästen testar oss” för att se om den kan “vinna”. Men det vi uppfattar som testande från hästens sida, är inte för att jäklas eller “vinna”, utan i Läckers fall ett sätt för honom att fråga om jag är hans jämlike, och för att lyfta mig, låta mig bearbeta mitt inre och växa tillsammans med honom.”

Vår resa fortsatte i samma riktning, mot en medveten samvaro där vi båda växer och utvecklas tillsammans, och blir sedda och accepterade för de vi är. Läckers roll i ett större sammanhang – i en flock – är att vara provokatör- någon som ständigt frågar “Varför?” och som raserar strukturer som skapar orättvisor. Jag ser idag de gåvor som den rollen innebär, sådant som jag tidigare hade kunnat tolka som negativt. Idag bor även hästen Skumpan med oss, vars roll i flocken ligger mer åt det innovativa och upptäckande hållet. Läcker och Skumpan bor på lösdrift med ett tiotal andra hästar som alla hanteras enligt samma principer – där det råder medveten samvaro och flocken gemensamt hjälper varandra och oss människor framåt och till att bli de vi är menade att vara.

Läcker lämnade hastigt och oväntat jordelivet den 20 juli 2019 – dagen jag fruktat så länge vände uppochner på min tillvaro och lämnade mig med en enorm sorg och saknad. Jag skriver om min väg mot att läka mitt brustna hjärta och möta ett liv utan honom i hans fysiska form. Framförallt handlar det om hur hästarna runt mig hjälper mig och guidar mig framåt. Du hittar de berättelserna här.

Innovatören Skumpan, med fredskvisten redo

Men vad använder du dina hästar till då?” är en vanlig fråga.

Jag “använder” inte hästarna. Jag lever och upplever tillsammans med dem. Vi rider i skogen, vi rider på bana, vi promenerar, vi leker, vi kommunicerar, vi mediterar och vi gör avslappningsövningar tillsammans. Och försöker se varje dag och varandra med nya ögon. Nyfikna ögon!

Och för er som har läst ända hit – Jag vill dela en liten anekdot från första gången Emelie Cajsdotter kommunicerade med Läcker.

Jag var helt klart skeptisk, och så även min omgivning. “Ska du betala för att en hästpratare ska säga att din häst älskar dig?” frågade människor omkring mig. Om det hade varit min önskan hade jag helt klart blivit besviken, då det första Läcker förmedlade till Emelie var “Människor är som irriterande insekter, som flugor. Jenny är väl kanske en av de minst störande flugorna men ändock en fluga”.

Men utöver det så fick vi hjälp till en fördjupad förståelse av varandra, vi insåg att vi båda har precis samma roll i en flock/gemenskap och vi lärde oss mötas utan att någon tar plats på den andres bekostnad. Och framförallt att det aldrig handlar om att vinna – för om du vinner – då innebär det att den andre förlorar.

Och varför skulle vi vilja att vår vän förlorar?